Hans G Svensson, f.d. statssekreterare och tillika vice ordförande i genomförandegruppen samt regeringens chefsförhandlare, inledde Svenska Försäkringsföreningens seminarium ”Ett hållbart svenskt pensionssystem” med att ge sina egna reflexioner kring den period som ledde fram till det allmänna pensionssystem som vi har idag.
Bakgrunden var ett ATP-system, som endast baserades på de femton bästa intjäningsåren av trettio. Perspektivet var att pensionen inte skulle behöva betalas ut i så många år. Men i takt med att medellivslängden ökade, blev det alltmer uppenbart att systemet inte skulle hålla i längden.
– Det var ett gediget utredningsarbete som låg bakom det nya system som skulle ersätta ATP-systemet. En principproposition lades sedan fram för riksdagen 1994 av den borgerliga regeringen, under Bo Könbergs tid som socialförsäkringsminister.
Efter valet 1994 trädde en socialdemokratisk regering till, med Ingela Thalén som socialminister och Anna Hedborg som socialförsäkringsminister. Arbetet med att sjösätta det nya pensionssystemet gick trögt i början. Framförallt fanns det motsättningar mellan Finansdepartementet och Socialdepartementet.
Ville få enighet
Efter det att Göran Persson tillträtt som statsminister och Maj-Britt Klingvall blivit ny socialförsäkringsminister, tillsattes 1997 den stora genomförandegruppen. Den lilla genomförandegruppen, som fick till uppgift att lösa de praktiska frågorna, leddes av den nye statssekreteraren Hans G. Svensson. I den ingick representanter för socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna.
– Det var ett tufft ekonomiskt läge som rådde vid den här tidpunkten och det fanns delade meningar - även inom det socialdemokratiska partiet. Det var inte givet att det skulle bli någon överenskommelse, minns Hans G. Svensson.
Hans arbetade efter principen ”5-0”. Det innebar att han ville få enighet i gruppen i samtliga frågor, men också att alla partier måste få något med sig hem.
– Allt förhandlades ner på minsta detaljnivå, vilket jag tror har varit en förutsättning för att pensionssystemet överlevt i så många år.
Det nya pensionssystemet baserar sig på livsinkomstprincipen. Genomförandegruppen beslöt att fastställa ett delningstal för varje åldersklass för att ge standardstablitet, istället för årsvisa delningstal, som hade lett till en ökad finansiell stabilitet. Man byggde också in ett generationskontrakt. Det innebar att de år som det går bra för löntagarna, skall det också gå bra för pensionärerna – och vice versa.
En fråga som skiljde partierna var hur stor del av pensionsavsättningarna som skulle gå till premiepensionen. Från början var det tänkt 2 procentenheter, men efter det att socialdemokraterna fick igenom några av sina hjärtefrågor, fick de borgerliga partierna igenom en höjning till 2,5 procentenheter.
Hans minns också att det under förhandlingarna rådde ett tufft ekonomiskt klimat, men också ett tufft medieklimat. Inte minst Dagens Nyheter försökte stjälpa reformen. Men resultatet blev bra enligt honom, vilket inte minst har visat sig genom en stor internationell uppmärksamhet.
Slipa där det behöver slipas
Ola Settergren, chef för Analysavdelningen på Pensionsmyndigheten, tog upp frågan om hur framtidens pensionssystem ska utformas för att vara hållbart och finansiellt stabilt.
– Det är för mycket fokus på 65-årsgränsen och 61-årsgränsen måste höjas. Generellt gäller att vi måste fortsätta slipa där det behöver slipas. Det finns mängder av teknikdetaljfrågor som behöver trimmas. Och ifråga om tjänstepensionerna tycker jag att man bör ändra tidigaste uttag till samma som i allmänpension, liksom att ha livsvariga pensioner som förval i alla produkter.
Pensionärsorganisationerna kräver ju att bromsen skrotas. Vad skulle hända då?
– Det är en otvetydig och stor principiell förändring av systemet, men den ekonomiska betydelsen är oklar, konstaterade Ola Settergren.
Kvinnors pensioner är en utmaning
I sitt anförande pekade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll på det allmänna pensionssystemet, där det finns en långsiktig politisk överenskommelse som förvaltas genom Pensionsgruppen. Det är viktigt med långsiktighet, eftersom en reform som genomförs idag inom detta område får genomslag kanske först om 30-40 år. Politiska stridsfrågor måste därför läggas åt sidan.
– Med detta sagt, får vi dock inte undvika att ta itu med de utmaningar inom pensionssystemet som vi står inför. En sådan är kvinnors pensioner.
Socialförsäkringsministern betonade att problemet med att kvinnor i allmänhet får en lägre pension än männen inte ligger i pensionssystemet i sig, utan bottnar i en ojämlik arbetsmarknad.
– Kvinnors ohälsa ökar när de bildar familj och framförallt när de fått barn. Det är jättedåligt att vi inte fullt ut tar tillvara den kompetens som finns.
För att ta tag i de konsekvenser detta har för pensionen, har man i bred politisk enighet tillsatt ett projekt inom ramen för den stora pensionsöversyn som pågår. En fråga som man särskilt ska titta på, är möjligheterna för delad pension vid skilsmässa.
På en fråga om vad regeringen vill göra istället för den avskaffade avdragsrätten för privat pensionssparande, sa Annika Strandhäll att hon är öppen för att se vilka möjligheter det finns att gynna sparande för breda grupper.
Delade meningar om subventionerat sparande
Det svaret blev en bra övergång till förmiddagens paneldebatt som handlade om ifall det finns motiv för det offentliga att stimulera sparandet. Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, menade att man inte skattemässigt ska behandla pensionssparande annorlunda än annat sparande:
– Dels är långsiktigt sparande inte ”finare” än kortsiktigt sparande, dels är pension inte att betrakta som uppskjuten lön.
Karin Svanborg-Sjövall, VD för Timbro, menade tvärtom att det ÄR rätt NÄR staten uppmuntrar sparande till egen försörjning, t.ex. till pension.
– Från 1950-talet har det skett en förskjutning från privat till kollektivt sparande. Man gynnar lån, men straffar sparande. Vi måste få en bättre riskspridning mellan kollektivt och privat sparande, ansåg hon.
Henrik von Sydow, tidigare riksdagsledamot (m) och numera jurist på Carnegie Privatbank, var delvis inne på en liknande linje:
– Jag kan tänka mig ett sparskatteavdrag som har en tydlig profil mot låg- och medelinkomsttagare. Överhuvudtaget bör man eftersträva en neutralitet i synen på sparande.
Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé, tyckte för sin del att det vore viktigare att diskutera hur fler människor kan jobba under en längre tid. Han tyckte inte det finns något motiv för staten att subventionera sparande, när sparkvoten ligger på 6 procent.
Eftermiddagens presentationer inleddes av Mats Andersson, VD på Fjärde AP-fonden. Han var upprörd över att man i PPM-systemet överlåter till individen att fatta beslut kring val mellan 800 fonder, när de flesta inte har tillräckliga kunskaper för att kunna göra ett väl genomtänkt val. Han ville därför dra en lans för kollektivt sparande när det gäller just pensionssparande.
Lite mer statlig styrning behövs
Martin Noréus har sedan i april varit vikarierande generaldirektör för Finansinspektionen. Han konstaterade att tjänstepensionen blir alltmer viktig för löntagarna.
– Det är en mycket större del av tjänstepensionssystemet som är valbar, än vad det är inom PPM-systemet. Inom Finansinspektionen funderar vi över vad det här innebär för informationsgivningen. Frågan är om staten kan fortsätta stå bredvid och titta på.
Pensioner kan kännas väldigt abstrakt för de flesta, men Martin Noréus är övertygad om att många ändå kan ta till sig information och därefter göra medvetna val. Finansinspektionen har därför fått ett uppdrag att driva på den finansiella folkbildningen.
Han pekade på tre områden där staten kan och bör agera:
-
Lite mer styrning behövs – färre val, kombinerat med bra ickevals-alternativ
-
Vi behöver ett provisionsförbud. Konsumenterna behöver rådgivning, men denna ska utgå ifrån konsumenternas behov
-
Staten behöver ta ett grepp om hela pensionssystemet
Börjar närma sig bäst-före-datum?
Den avslutande paneldebatten handlade om pensionssystemets utfall, med en särskild inriktning på skillnaderna mellan män och kvinnor samt mellan arbetare och tjänstemän.
Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, konstaterade att pensionssystemet börjar närma sig bäst-före-datum:
– Vi ser hur medellivslängden ökar. Det måste därför ske en minskning av flexibiliteten, så att det inte blir möjligt att börja ta ut pensionen redan vid 61 års ålder. Och beskattningen av pensionärer behöver ses över.
Även Solveig Zander, riksdagsledamot (c), var inne på samma linje:
– Vi bör höja både minimiåldern för att börja ta ut pension och höja åldern då man får vara kvar på arbetsmarknaden. Det lär komma ett förslag om detta under denna mandatperiod.
Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot (v), stod delvis för en annan inriktning:
– Det handlar om arbetsmiljön, ifall vi ska få människor att inte ta ut en för tidig pension. Jag skulle gärna vilja se ännu mer flexibilitet, men du ska inte behöva betala för en tidigt uttagen pension om du gör det på grund av dålig arbetsmiljö.
Solveig Zander pekade avslutningsvis på att pensionssystemet bygger på att den förvärvsarbetande delen av befolkningen är ute i arbetslivet. Det bästa för pensionärerna är därför om det råder tillväxt i samhällsekonomin, enligt henne.